~14 år och våldtagen~

Gästboken

Här kan du skriva en hälsning, en tanke, en fråga eller något annat du har lust med :)

Jag läser och svarar så fort jag kan <3

 
 
 
:) ;) :D :( :O :P :| :S 
 

Jag förbehåller sig rätten att utan förvarning ta bort inlägg som kan anses som olämpliga.

Våra Historier

 Hej och välkommen till våra historier    

På denna flik kommer jag att publicera lite olika saker med jämna mellan rum, antingen är det en historia ur mitt liv, eller en text någon av er eller min familj skrivit.

vill ni bli publicerade här så skriv till medmeniska@live.se så läser jag (blir din text upplagd ligger den uppe i en vecka på startsidan sedan hamnar den under den här fliken  )

hoppas ni hittar något som hjälper er en bit på vägen i litet...


 

Arkivera 2016 – Låt 2017 komma

Nu är det dags igen, om några dagar är år 2016 slut och det är dags att våga möte det nya oskrivna året. För att vara nästan exakt är det två hela dagar och en halv dag kvar av detta året som varit. Vad har då egentligen hänt under 2016? Vilka är det viktigaste händelserna? Här under kommer en kort resumé av det händelser som fått mest betydelse under det gångna året.

2016-05-14 23.00.19

Januari är så klart en månad att minnas! Det är den månaden då jag hämtade hem min älskade katt BayMax, då jag avslutade min första termin på högskolan och då jag blev en programstudent på högskolenivå.

Den 8 januari satte jag och L oss på bussen upp till norr för att träffa BayMax första gången. Den 10 januari var det äntligen dags att packa in honom i buren och åka tillbaka till Stockholm och sedan dess har han varit min nya rumskompis/bäbis.

2016-01-10 18.13.18

Den 15 januari avslutades höstterminen och där med min första kurs på högskolenivå. Jag hade klarat en hel termin med litteraturvetenskap A med skapande svenska.

Den 18 januari började den efterlängtade vårterminen och då även jag blev programstudent. Mina studier mot att bli socionom startade och spänningen var på topp.

Mars blev även det en händelserik månad, inte nödvändigtvis speciellt positivt men ändå händelserik. En månad när jag höll på att förlora en av mina bästa vänner och i samband med detta förlorade jag en annan av mina bästa vänner.

Den 25 Mars bråkade jag med L på fyllan. Det blev ett ordentligt bråk för första gången i våran relation.  Av någon anledning i samband med detta ville inte J ha kontakt med mig längre. Jag vet fortfarande inte varför men har accepterade det och J är inte en vän eller ens bekant till mig.

2016-03-25 22.15.06

April blev en lugnare månad fylld av skolarbeten, barnvaktande, familjemys och ångest över att ha förlorat mina nära vänner.

Den 18 April fick jag hjälp av B att ta bort en annons som jag lagt ut av mig själv på nätet.

Den 30 April firades med min favorit tjej J, hennes pappa och min mamma. Vi var på valborgsfirandet där vi bor och vi åt god mat tillsammans. Ny härliga minnen skapades och jag njöt av dagen trots sorg över att L inte var med.

DSC_0241

Maj blev en mer hektisk månad, jag var tvungen att lösa sommarens ekonomiproblem, jag var fortfarande osams med L och hur skulle midsommar firas.

Den 4 Maj tog jag farväl av min morfar i kyrkan. Han fick ett långt liv, han fylla 91 om jag inte missminner mig. Saknaden var och är enorm.

Den 14 Maj firades eurovision  song contest och detta med att vara barnvakt samtidigt.  Vi köpte massa snacks och dricka för att kunna ha en riktig uppesittare kväll. Vi började firandet nere i centrum på folketshus där man kunde ta foton med olika hattar och boer, man kunde äta och fika samt få ansiktsmålning. Jag och J hade en underbar kväll med mamma som avslutades med själva tävlingen hemma i soffan.

Juni så var äntligen sommaren kommen och jag avslutade den andra terminen av högskolestudier. BayMax växte mer och mer för varje dag. Jag blev sjukskriven eftersom jag var på väg in i väggen.

Den 6 Juni alltså nationaldagen firades med mamma, hennes man M och min extra mamma M. Vi var på tillsammans cup som hölls i närheten av där vi bor. Vi  åt goda hamburgare från Babas och tittade på massor av fotboll samt framträdanden.

Den 24 Juni firades midsommar hemma hos mig och BayMax.  Vi gjorde en egen midsommarstång och grillade massa god mat. Eftersom ingen av oss som firade tillsammans hade speciellt mycket pengar så hade vi delat upp allt som skulle köpas. Firade med min vän M, min extra mamma M och syrran. BayMax var glad över att få vara ute hela dagen i det fina vädret.

Den 25 Juni åkte jag och min vän M hem till hennes killkompis N. Jag var bakis sedan dagen innan och saker blev inte bättre av att jag söp mig redlös. Jag skämdes och mådde superdåligt. Detta var även första gången jag träffade Ns vänner H och M.

Den 30 juni, besked om att min extramamma Y gått bort. En sorg som ännu inte lämnat mig.

Juli ägnades åt semester i sommarstugan i dalarna. Jag såg till att plugga massor och att njuta av lugnet i naturen.

Den 16 Juli var jag på Malungs visfestival och fick höra på massor av bra musik och fick en kram och bild med en av mina idoler, Lasse Berghagen!

Den  24 Juli Så stressplockade jag mina vinbärsbuskar för att frysa in så att jag kunde göra saft vid ett senare tillfälle när tiden fanns.  Blev ca 3 liter bär om jag inte missminner mig.

2016-07-24 21.34.34

Den 25 Juli åkte jag hem till min vän M för att sova över och sedan dagen efter resa till Eckerö (Åland) med henne några dagar.

Den 28 Juli träffade jag N igen, Han kom över till mig och M på Eckerö. Vi fick en härlig natt och jag träffade även Ns vän J. Så många nya människor i år. Jag och N kysstes för första gången.

Augusti hände inte så mycket. Sommaren och ledigheten led mot sitt slut. Var på allsång på skansen, Åkte hem till N med BayMax och hade en mysig helg bara han och jag.

Den 2 augusti var jag tillsammans med familjen och vänner till familjen på skansen för att se Ola Aurell spela. Det blev en härlig dag och vi kom i så god tid att vi fick sittplatser.

Den 12 Augusti åkte jag till n första gången själv. och fick en underbar present som han köpt då han var utomlands.

Den 17 Augusti bar det upp till Norrland för att ta farväl av min bonusmamma som gick bort runt midsommar. BayMax fick följa med så vi passade på att ta en minisemester uppe hos älskade L och BayMax fann en ny vän i deras katt Nisse.

Den 20 Augusti for vi tillbaka till Stockholm igen och resan gick bättre än förväntat. Vilket var skönt.

September bjöd på, Grönalund besök, skolstart och sams med L.

Den 1 September åkte jag till Grönan med Maskrosbarn. Jag velade en del på dagen men tog mig sedan i kragen och for i väg. Fick en härlig dag som resulterade i 3 stycken vinster.

Den 9 september var det dags att träffa L för första gången sedan bråket och gud vad jag hade saknat henne. Vi for i väg på en kompis spelning och sedan åkte jag till N över helgen.   

Den 24 September var jag med N och hans brors familj till skansen. Det var ganska spontant från min sida då jag egentligen inte hade en så bra dag. Däremot var det skönt och härligt att få komma ut lite.

Den 30 september var jag ute hos N igen för att fira hans födelsedag. Jag fick träffa många i ans omgivning och jag var allmänt slut.

Oktober! Min månad, jag fyllde år, umgicks med N, blev tillsammans med N och mycket mera.

Den 1 oktober dagen efter Ns födelsedag så var det min tur att fylla år. Detta firades med N, M, H och några andra vi träffade på. Vi åkte Eckerö-Linjen fram och tillbaka och Firade stort. Vi firade både mig och N vilket var roligt.

Den 15 Oktober, samma vecka som älgjakten börjat så Blev jag och N tillsammans. Vi hade ätit tacos middag med M och H innan och de började ställa massor av frågor så sedan på kvällen/natten när vi pratade bestämde vi att det var vi två.

Den 19 Oktober fortsatte jag kämpa med att skaffa internet hem till min lägenhet. Det tog oändlig tid men tids nog gick det.

Den 27 Oktober ägnades åt pumpa fixning inför Halloween. En pumpa åt mig och en åt mamma bara för att jag var så snäll. För att sedan dagen efter åka hem till N.

2016-10-27 16.24.27

November hände inte så mycket. Jag möblerade om, BayMax fyllde år, jag och N firade 1 månad och vi åkte på kryssning.

Den 4 november lyckades jag möblera om själv hemma och blev riktigt nöjd! Trivs bättre än någonsin i min lägenhet! Vilket är skönt.

Den 12 November blev BayMax 1 år och detta firades så klart med kalas hemma hos oss. Vänner kom över, BayMax fick en specialtårta och Vi andra bullar. Paket öppning och massa gos.

Den 19 November åkte jag på den årliga kryssen med rock at sea svenska höjdare. I år var varken min vän M eller L med så i stället åkte jag med N hans vänner J, M och H så vi var ett helt gäng. Härlig kväll och dag med min älskling, men trångt i den lilla sängen i hytten.

Den 25 November var jag på anställningsintervju och fick arbete!

Den 27 November fixade jag med advent fin hemma åt mig och BayMax.

December Den månad vi är i nu, slutet av året och då man inser allt man borde ha gjort, Adventsmingel, Lill jul, Julafton, skolan, Nyårsafton.

Den 3 December hade mamma och vi i familjen adventsmingel hemma hos dem med glögg. N kom över och fick träffa L för första gången. Även andra vänner var med och vi avslutade kvällen med dricka och mys nere hos mig. Smällde även några små smällare för att det var kul och jag hade några hemma.

Den 9 November var jag på Nobel dialogue week. Föreläsningar och intressant mat, mamma och M var även med. Jag gick efter halva dagen pga av ont i magen och oro. Åkte hem till min vän M för att spendera natten med lite umgänge. Vi grillade fläsk ytterfilé och åt middag ihop. N kom dit och sov med mig och Ms kille N var där. Riktigt lyckad kväll.

Den 13 December, Lucia brukar jag fira stort genom att lussa för familjen m.m. men det energin fanns helt enkelt inte. I stället blev de vanliga kläder en fläta och bara lite glitter i håret. Började vi även med A-uppsatsen.

Den 17 December var jag hos N och firade lill jul med hans familj, en mysig liten tillställning där jag fick chansen att träffa fler ur hans familj. Läskigt och jag hade ont i magen innan men det gav med sig lite mer ju mer klockan blev.

Den 20 December fyllde min syster år och det firades med den klassiska tonfiskgeggan hon önskar sig av mamma varje år. Vi firade på morgonen och hade supertrevligt. Hon blev nöjd över presenterna.

Veckan innan jul blev det massor av fix med köttbullar, pepparkakor och städning.

Den 24 December firades julafton med familjen och nära och kära. Vi var 8 st hemma hos oss. Vilket var super kul!

2016-11-04 22.56.07

Idag 30 December, sitter jag hemma hos N, försöker göra denna lista kort men den blir bara längre och längre! Jag kommer på mer och mer saker som hänt under året som varit. Försöker släppa vissa saker och ta med andra. Så ja vissa saker är borttaget andra glömda. Men det detta sagt är inget oviktigt.

I morgon på nyår skall jag fira med N och hans bror och vänner till dem. Det kommer bli spännande att fira på ett nytt sätt. Lite rädd är jag. det går nog över.

Hoppas ert 2016 blev bra! Och som ni ville ha det och lycka till med nya året! Nu arkiverar vi detta och tar oss an 2017 i stället.

 


 

 

  För varenda unge 

 unicef-nyhq2008-0231-georgina-cranston-jpg_fc552e0474e7e357-575
UNICEF/Georgina Cranston
"Smutsigt vatten dödar fler barn än krig."
 

  Jag bloggar för varenda unge 

I några års tid har jag varit bloggare för varenda unge, framför allt mer på min andra blogg, men nu tar jag tag i det även här! Min inriktning kommer väljas utifrån vad min blogg handlar om eller vad jag känner och det är helt ok. Huvudsaken är att man uppmärksammar vad som pågår både här hemma i Sverige men även i andra delar av vår värld. Barn ska ha rätt till en trygg uppväxt och en framtid. 

Läs texten här nedanför och ta ställning du också. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. 

 

2
UNICEF/Donna DeCesare
"Tonio Jorge, 6 år, i El Salvador fyller små plastpåsar med kol som hans familj säljer på marknaden där de bor."
 

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

3
UNICEF/Kate Holt
"Många barn i Etiopien har förlorat en eller båda sina föräldrar."

 

  Jag bloggar för varenda unge, gör det du också 

 


 

 

  Tankeväckande frågor 

 

 DSC_0244 (2)

 


1. När upplevde du något för första gången senast? Vad var det? 
 
Om jag tänker på ett lätt plan så var det när jag skrev min första salstentamen 28/4 Men om jag i stället skall gå på ett djupare plan. Ett mer känslomässigt plan så var det när jag började bråka med L. Jag upplevde mig själv ur ett nytt perspektiv och började se på mig själv med andra ögon. Jag fick en upplevelse av hjälplöshet och förtvivlan som jag aldrig känt innan.  
 
2. Vad för slags gåvor blir du rörd av? 
 
Genomtänkta, personliga. När någon verkligen tänkt igenom och det är något personligt. Gärna en tavla (egen gjord), bakverk, filmer eller en ros.
 
3.  Vad behöver du för att få balans i livet? 
 
Jag behöver stabilitet och struktur. Jag vill veta vad som händer, när var och hur.
 
4.  Vad är det vackraste någon sagt till/om dig? 
 
Den är svår. Då jag är inne i en mörk period så är det svårt att hitta. Men jag tror ändå att det vackraste är när min pappa sa att han saknade mig. De brast inom mig. Det var skönt att höra, jobbigt men jävligt skönt. Det känns ganska fånigt och inte så djupt. Men för mig var det underbart att höra.
 
5. När kramade du ett träd senast? 
 
Hahah, ja de ni. Så länge sedan att jag inte minns. Eller jag kramar träd de gånger BayMax trasslar in sig i dem. Men annars inte. Borde göra det oftare.
 
6. När satt du tyst och ensam i skogen senast? När tänker du ta dig tid nästa gång? 
 
Man kan säga att jag gör det varje gång jag går ut och röker hemma. Har ju skog runt mig. Dock om jag ska tänka ett steg längre så är det länge sedan som jag medvetet gick ut i skogen för att vara tyst och ensam.
 
Jag borde göra det snart. Jag är en skogsperson som älskar naturen men tiden känns för knapp.
 
7. Vad får dig att stanna upp i livet? 
 
 
Stora händelser i livet, trauman, tankar och känslor. I och för sig är jag i ständig rörelse för att slippa det men när det väl får övertag så stannar jag upp en stund för att sedan springa vidare.
 
8. Vad får dig att känna frihet i livet? 
 
När ekonomin går runt, när jag klarar mig själv. När jag kan uppträda vuxet och moget. När jag är i vattnet och simmar.
 
9. Hur skulle du vilja att dina nära och kära beskriver dig som människa? 
 
Jag vill bli beskriven som vuxen, kompetent och duktig.
 
10.  Vad är din gåva till mänskligheten? 
 
Mina erfarenheter, min hemsida där jag reflekterar och visar både med -och motgångar.

 

DSC_0266 (2)
 
11.  Hur gör du för att ta reda på vem du är innerst inne? 
 
Diskuterar med mig själv, Reflekterar, grubblar och funderar.
 
12.  Vilket äventyr som du ännu inte varit med om skulle du helst av allt vilja uppleva? När tänker du förverkliga det? 
 
Det finns många. Jag skulle vilja åka utomland och volontär arbeta eller åka till Taizé i ett år och bo. När jag ska förverkliga det vet jag inte än. Det får bli efter mina studier och när jag arbetat in lite pengar.
 
13.  Hur skulle du spendera dagarna om du var helt ensam med dig själv i 3 månader på en öde ö där det fanns mat och vatten men inga andra människor eller några kommunikationsmedel? 
 
Om jag var ensam på en öde ö skulle jag antagligen gå under av mina egna tankar. Men innan det skulle jag njuta av vattnet, simma, bada, sola, bygga en flotte och bygga upp ett hus. Hitta något gulligt djur och leta saker att skapa färg av så att jag kan skriva och måla på löv, bark och stenar.
 
14.  Om du skulle beskriva kärlek i sin mest utvecklade form, hur skulle du då beskriva kärlek? 
 
Kärlek… Det är ett starkt ord som jag har en svår relation till. I sin utvecklade form är det nog komplicerat. Fyllt av glädje, sorg, skuld, skam, hat och ilska. Kärlek är så mycket mer än den romantiska bild som tv och film visar upp.
 
15.  Vad fyller ditt liv med mening? 
 
Jag jobbar på att jag själv ska fylla mitt liv med mening. Just nu är det BayMax som får mig att vakna på morgonen och även min underbara extrasyster S uppe ifrån norr. Självfallet min mamma och syster också men inte så mycket annat i dagsläget. Mitt mål är att jag själv som sagt ska fylla mitt eget liv med mening.
 
16.  På vilket sätt uttrycker du din kreativitet? 
 
Min kreativitet består av att skriva, måla, och prata. Jag använder de sätt jag kommer över. Oftast via berättelser, i skoluppgifter och i mina tavlor.
 
17.  Hur gör du för att få den kraft och energi du behöver för att nå dina mål? 
 
För det första strukturerar jag upp mina mål. För det andra skriver jag om dem. Jag försöker hitta en lagom nivå men sätter ofta för mycket press på mig själv. Försöker att sova, äta och ta hand om mig själv för att hitta energin.
 
18.  Vilken önskan skulle du uttrycka om du fick en enda önskan uppfylld?
 
Den var riktigt svår. Om jag hade en enda önskan skulle det vara att ha en relation med min pappa och den sidan av släkten. Men framför allt med pappa. Jag skulle önska att vi pratade mer, att han kunde ringa bara för att höra hur jag mår eller vilja ses. Bjuda på lunch eller middag. Jag skulle önska att han igen kunde säga orden ”Jag saknar dig”.  Jag skulle önska att han gav mig en kram och sa att allt skulle bli bra och att han vill finnas i mitt liv.
 
19.  Hur uttrycker du din kärlek till den eller de du älskar mest? 
 
Genom att bry mig om, höra av mig, finnas till. Genom gåvor och stöd. Genom middagar och myskvällar. Med mera!

 

DSC_0286 (2)

 

   Ta vara på dagen och lev i nuet 

 

 


 

Påväg


          

Det är dags nu! Dags att växa upp och ta livet på allvar! Jag är 23 år, på väg mot 24! Det är dags att förstå det! Dags att ta reda på vart jag vill i livet. Det är ett nytt år. 
Det är 2016 nu, jag har kommit in på det programmet jag vill på högskolan! Kanske kan detta bli min vändning, kanske kan det bli lite bättre nu! Äntligen vill jag hitta min innre styrka och min kraft! 

2016 är året med stora bokstäver, året då jag blir klar med min DBT behandling, året då jag kom in på mitt program, året då jag avslutade min första kurs på högskolan, året då jag fick hämta min aldeless egna kattunge!

så det är verkligen på riktigt nu, dags att växa upp, bli mer vuxen, våga vara vuxen på riktigt. sluta skylla på att jag är barn så länge jag har barnförsäkring då trygghansa säger att man är barn till 25! det är dags att börja inse fakta och våga pröva mina vingar på riktigt trots att det är läskigt... trots att det är nytt och lite obehagligt!

Det är dags nu! 

mitt liv kan inte längre stå still och vara beroende av andra. nu tar jag tag i min framtid och vågar tro på min egen förmåga! sen har jag rätt att ha dåliga dagar, rätt att må dåligt ibland utan att totalt kracha... det är till männskiligheten att inte orka allt! 

så nu kör vi! 

 


 

En Inre Resa


          

Jag är 22 år fyllda, på väg att bli 23 år, Det är dags nu. 
Någonstans innerst inne vet jag att det är nu eller aldrig.
Jag måste börja reda i saker som jag så länge valt att springa ifrån. 
Journaler från min tid på BUP är beställda, polisen är tillfrågad om filmerna från dem två rättegångar jag varit med om, bedömning från DBT teamet är en pågående process. 
Tankar gås ständigt igenom i huvudet om och om igen, som filmer som spelas upp när jag är ensam. 
Det är dags nu, jag är vuxen, men har ett skadat barn i kroppen som väntar på svar, som vill veta vad det är som hänt.  

Genom mina unga år och mestadels av mina tonår valde jag att springa ifrån allt, det var ingen vuxen som vågade ta i det jag var med om, saker som skede om och om igen. Vissa saker blev värre och värre, det eskalerade och när ingen vuxen vågade ta i det så ville inte jag heller. Jag valde en överlevnadsteknik som funkade för stunden. 
Allt som hände la jag på en hög, trampade till och sprang i väg för att få ett så långt försprång som möjligt. 
Men det är nog ändå dags nu, Dags att våga stanna upp och hoppas att någon vågar stå kvar och ta emot mig den här gången.

Jag är trött på att försöka fly från mig själv på grund av att jag skäms, trött på att behöva lägga mina självmordstankar på en hylla i väntan på att någon ska våga ta i dem med mig. 
I mer än 3 år fick jag höra att vi tar dem sen, vi pratar om det sen… 
Ångesten, skammen och tabun växer ständigt i mig när jag tänker tillbaka.

Många gånger får jag höra att det är dumt att vända sig om, dumt att rota i det som varit, det är bättre att blicka framåt, fortsätta kämpa och förtjäna sina egna pengar. 
”Du är vuxen nu, lägg det bakom dig och börja jobba”
Men jag är trött på det nu, Jag är trött på att bli lämnad i sticket av dem som borde ha funnits där då.  Hela livet har jag kämpat för att bli en ”bra” vuxen, lära mig att ta hand om hushåll, ekonomi, familj, jobb, utbildning men hur ska jag kunna bli en bra vuxen om jag lever med en trasig, skadat och rädd flicka i kroppen. 

Denna resa kommer att väcka tankar, den kommer nog inte vara lätt. Jag vet inte var den kommer att ta mig, men jag gör den hellre nu än när hela livet har passerat och benen slutat bära. 
Jag vill stanna upp och lära mig att leva, förstå  och förlåta.

 


 20 Frågor till mamma

DSC_0235 

  1. Hej, hur gammal är du?

Svar; jag föddes 1968 och är nu 46 år

  1. Vad skulle du säga är ditt problem/Sjukdom eller liknande?

Svar; Jag har i omgångar sedan slutet på 90 talet haft depressioner. Några tillfällen har varit posttraumatiskt stressyndrom efter svåra saker som hänt i livet.

  1. Hur gammal var du när du Fick Maggie?

Svar; 24 år

  1. Hur länge var du tillsammans med Maggies Pappa och hur länge levde/bodde du med honom?

Svar; Jag träffade honom då jag var 15 år. Vi var tillsammans i 22 år och vi bodde tillsammans i 16 år

  1. Hur var Maggie som liten?

Svar; Glad, sprallig, påhittig, envis, stark och väldigt smart

  1. När Märkte du att Maggie började få problem? Och hur märkte du?

Svar; Problem med sitt psykiska mående var jag orolig att hon hade redan då hon var 9-10 år. Jag sökte till BUP där vi bodde för jag var orolig att hon tog ut ilska mot sig själv. Hon hade sönder saker i ilska, saker som var hennes egna eller bilder på sig själv. Jag ville att hon skulle få hjälp att hantera sin ilska på ett sätt som var bättre för henne själv.

  1. Hur kände du dig när Maggie bodde på heltid hos sin pappa?

Svar; Jag var orolig för hur hon hade det och hur hon mådde. Jag tänkte att det hon visade av dåligt mående berodde på skilsmässan och den långa flytten till huvudstaden från landet.
Jag kände mig maktlös då jag hade dålig kontakt med hennes pappa. Jag försökte ganska omgående att flytta ner jag med för att underlätta för tjejerna och för att jag själv längtade hem.

  1. När fick du först kontakt med socialtjänsten angående Maggie? Vad fick du för respons?

Svar; Jag minns inte men jag tror att det var jag själv som kontaktade dem för att få deras hjälp med samarbetssamtal med Maggies pappa. Jag fick inget stöd av dem. Vi upprättade ett avtal med hjälp av en kurator vid en av Maggies skolor. Så länge det gällde fungerade det rätt ok. Tyvärr såg hennes pappa ingen vinst i att göra ett nytt och socialtjänsten var åter igen inte intresserad av att göra livet lättare för Maggie och hennes syster.

  1. Vad är det du minns mest från 2007 när Maggie var med om övergreppet?

Svar; Skräcken som frös mig då jag fick veta! Lusten att innesluta henne i min famn och lova att skydda henne resten av livet.
Senare kom oron och ångesten då hennes pappa och hans nya kvinna uteslöt mig ur informationskedjan. Jag fick inte finnas för min egen dotter. Jag blev tillsagd att polis och psykologer sagt att det var bäst att inte jag talade med henne om det som hänt och helst att hon inte träffade mig just då. Den kvinnan hade bett polis att inte kontakta mig och de lyssnade på henne! Jag fick inte veta det förrän senare.
Jag hade ångest över att det kunde ske hemma hos mig trotts att jag tyckte att jag hade bra regler i mitt hem. Jag mådde dåligt över att jag funnits så nära men inte kunnat göra något. Många gånger tänkte jag att ”tänk om… jag gått upp, sagt nej, ropat, frågat…” Maggie fick träffa BUP men sa själv till dem att hon mådde bra och att hon skulle höra av sig till dem när hon ville prata, med det lämnade de henne. Socialtjänsten ville inte lyssna på mig, de bokade möten som hennes pappa inte kom på han skyllde på sitt jobb. Efter flera inställda möten talade de med honom i telefon, han sa att allt var bra och de talade inte ens med Maggie De lade ner utredningen!
Jag gjorde en anmälan av att hon inte mådde bra och inte hade det bra. Jag skaffade en kontakt för samtal i socialtjänsten hon tillhörde då hon bodde hos pappa. Jag följde med henne dit tills hon kände sig trygg och kunde gå dit själv.
Året var pest, det går inte att ens beskriva, och jag kunde inget göra för att ”ställa allt till rätta”.

  1. Hur kände du dig som mamma och person när du fick veta om övergreppet och att det hänt hemma hos dig?

Svar; Värdelös, gränslöst ledsen, hjälplös, skrämd och oerhört rädd för det som hade skett och vad som skulle ske.

DSC_0230

  1. Hur gammal var Maggie när hon flyttade hem till dig?

Svar; Jag tror hon var 15 år. Jag flyttade till min första egna lägenhet med min man och hennes storasyster lagom till hennes 14 års dag. Jag tror att hon flyttade hem till oss på hösten de år hon skulle fylla 16 år.

  1. När Maggie Flyttade hem till dig hur var det då? Hur funkade det med resten av familjen hos dig? Fick ni hos er lov att anpassa något efter det att Maggie flyttade dit?

Svar; Maggie ville nog bo hos oss men allt var samtidigt väldigt kluvet för henne tror jag. På ett plan tror jag hon tyckte att hon övergav pappa, rädd att han skulle äta mindre och dricka mer, som hon själv sa till psykologen. Hon var oerhört rädd att hon skulle hamna lika utanför pappas släkt som hennes syster redan var då hon bodde hos mig. Maggie tog ut mycket ilska mot min man som vuxen manlig förebild och ibland nog också efter den förväntade reaktion hennes pappa skulle ha haft, som min man inte alls kanske hade. Hur jag än uttryckte mig ansåg hon att jag aldrig räkna henne som en del av familjen. Hur jag än uttryckte mig lyckades hon alltid vända det jag sa mot mig. Hon var ena sekunden en trotsig gatsmart tjej som inte behövde någon och inte släppte in någon! För att nästa sekund vara två år och helt önska att jag skulle bära henne med mig under en gosig tjocktröja så hon lugn kunde veta att jag aldrig lämnade henne. Allas våra liv anpassades efter hennes behov och hennes humör. Jag sov ofta med henne då hon inte kunde sova på nätterna. Då det var som mest regelbundet flyttade hon in till mig och min man flyttade in i arbetsrummet. Vi försökte att se till att hon aldrig behövde vara ensam hemma. Detta fick till följd att vi alla anpassade oss runt hennes schema. Jag och min man tog alltid med henne på saker vi gjorde med våra vänner, var inte det möjligt var vi tvungna att välja bort det.

  1. Vad var jobbigast med rättegången 2008 och hur kände du efter?

Svar; Att inte få finnas där för min dotter som var offret!
Han fick ha sina föräldrar i rättssalen hela tiden, även då han själv var tvungen att lämna salen för att Maggie skulle vittna. Maggie tog del av rättegången i ett åhörarrum då hon inte orkade möta honom i rättssalen. Då jag och hennes pappa skulle vittna senare i rättegången kunde vi inte finnas med henne. Jag kunde bara finnas utanför och vänta. Att se henne lida så oändligt och inget kunna göra.
Hennes pappa åkte så fort han vittnat, hon frågade efter honom och hade hoppats att han skulle ha stannat och träffat henne efter. Dagen för avslutet och domen var hennes ex pojkvän med mig utanför och stöttade henne. När det var över och hon kom ut var hon mer eller mindre frånvarande och stod knappt upp. Hennes ex höll upp henne. Det var sen eftermiddag och rätten var på väg att stängas. När den åtalade med föräldrar gick förbi försökte vi vända henne bort så hon slapp se.
Ett tag trodde jag att vi skulle få ringa ambulans och åka in direkt men sakta började hon andas lugnt och blicken återkom till hennes ögon som varit tomma. Jag kände mig stressad av att alla var på väg hem och stängde ner allt runt oss utan att verka fatta hur vi hade det!
Med hennes ex hjälp fick jag med henne hem. Väl hemma satta han sig i soffan med hennes huvud i knäet och strök henne över håret. Hon somnade, han satt så med henne utan att röra en muskel i massa timmar för att låta henne äntligen få sova lite.

Tiden innan hade varit fruktansvärd. Jag fick vård av barn för att kunna var hemma med henne, tror det var två månader inför rättegången. För att hjälpa henne på bästa sätt försökte jag se till att vi hade saker att göra som hon gillade, vi har nog aldrig bakat och pysslat så mycket inför någon annan jul, jag planerade dagarna med lagom aktivitet och lagom vila.

Efter var värst, julen och ledigheten kom för alla och vi försökte ha en ”vanlig” jul med nära och kära, sedan kom vardagen och alla gammal rutin. Alla runt om ansåg att nu var ju rättegången över och allt var som vanligt, livet var långt ifrån vanligt, tillbaka till jobb, skola osv.
Både jag och Maggie gick ner oss, posttraumatisk stressyndrom, vi mådde skit.

  1. Hur handskades skolan med allt som var runt Maggie och hur har dem genom åren bettet sig?

Svar; Genom åren har vi kämpat med att Maggie ska få den hjälp hon behöver och har rätt till gällande dyslexin. Under denna tid gällde det så mycket annat, hon tappade fokus och klarade inte skolan, hennes pappa hade en åsikt om det och jag en annan. Når Maggie mådde dåligt och visade det genom självskadebeteende så var det ingen under 4 år på skolan som någonsin anmälde till socialtjänsten. Mentor och skolsyster visste helt klart om det och säkert flera andra lärare. Innan hon flyttade till mig var det svårt att hantera och göra något åt. Mentor kunde ringa till mig och berätta att hon skurit sig i handlederna igen. Vad kunde jag göra då hon bodde hos pappa, jag hade redan kontaktat socialtjänsten, jag berättade att hon borde anmäla och tala med hennes pappa men det hände aldrig. Maggie agerade ut sitt inre mående på skolan, sparkade in skåp, kastade böcker och annat, puttade stolar och bänkar hårt genom klassrum osv. Hon var ofta i bråk med skolkompisar, problem skolan sällan tog tag i.

När hon bodde hos mig stöttade jag henne hemma då hon inte orkade gå i skolan, hon fick skolarbete vi skulle göra hemma, vi bestämde vilka ämnen hon skulle koncentrera sig på och satte upp rimliga mål som hon kunde nå, så hon fick lyckas.
Skolan har varit en ständig kamp där det varit svårt att få stöd och hjälp.

  1. Hur handskades socialen, bup och andra myndigheter med allt som hänt runt Maggie genom åren?

Svar; Jag upplever det värst att ingen lyssnat på Maggie, ingen frågade henne hur det var hos pappa osv. Att de så lätt släpper ett barn som mår dåligt, bara hon själv säger att ”jag hör av mig om jag mår dåligt” eller då hon bara slutar dyka upp. Det var bara på samtalen hos kontakten jag ordnade där hon bodde hos pappa som den kontakten ringde mig då Maggie slutade komma. Jag följde då med henne dit och var med på ett samtal, det var det som resulterade i att hon fick flytta till mig.

Det svåraste har varit att få dessa myndigheter att ta ansvar och att samarbeta med varandra kring hennes problem. Jag har varit tvungen att ha koll på allt för att ge henne en chans. Vi har suttit på nätverksmöten där min sjukvårdspersonal bett dem kring Maggie bestämma vem som ska ha det övergripande ansvaret för allt runt henne? Ingen har svarat och ingen vill ta den rollen, ingen har tid eller ork.
Helst ska jag som mamma lösa allt eller i alla fall leta rätt på lösningar åt alla inblandade.

  1. Hur reagerade du första gången du fick veta att Maggie sålt sig när hon var 16år?

Svar; Tystnad och chock tror jag, jag vet att jag efter det grät massor, både öppet och inombords. Jag försökte möta henne på ett bra sätt för att kunna hjälpa henne. Jag vet att hon bara var ett barn, kanske hade jag kunnat göra mer för att förhindra eller hjälpa, jag vet inte. Jag vet att jag gjorde mitt bästa med de kunskaper jag hade då.
Förtvivlan i mig över vad min älskade dotter varit utsatt för i sitt unga liv var obeskrivlig.
Jag gjorde allt för att hon skulle förstå och inom sig känna att hon varit utsatt för allt detta, att det INTE var hennes fel!

  1. Vad har varit det jobbigaste med hela situationen kring Maggie? Respektive lättaste?

Svar; Svårast har nog varit att inse att detta händer min dotter, detta händer och jag har inte kunnat förhindra att det hänt. Hur förlåter man sig själv som mamma för det?
Det svåraste men också det bästa har nog varit att återskapa den gemenskap jag hade med henne innan hon flyttade ner till sin pappa. Att få henne trygg i vetskapen om att jag älskade henne och ville hennes bästa. I hela den resan har det inte bara handlar om Maggie utan också om det jag och min man utstått och lärt oss, som människor om oss själva och som par. Det handlar än om att skapa en fungerande vuxen relation med Maggie. Att stödja och se hennes syster som fått stå undan rätt mycket genom åren på olika sätt. Jag har varit väldigt klämd mellan krav från mitt arbete och en hemsituation som varit ohållbar. Detta har försatt mig i onåd hos min arbetsgivare, jag stod inte längre ut med de krav de satte på mig så jag sa upp min tjänst efter 8 år på samma arbetsplats. Där hade jag nog aldrig varit utan dessa upplevelser men jag hade inte heller kunnat allt jag i dag kan.

Lättast har nog alltid varit att välja min dotter i alla lägen och älska henne förbehållslöst!

  1. Vad är du mest stolt över när det gäller Maggie?
    Svar
    ; Jag är nog stolt över de val jag gjort för att komma dit jag är idag. Mest stolt är jag dock över den unga kvinna Maggie är idag och fortsätter utvecklas till. Hon har de senaste åren gjort en resa många människor inte gör på en livstid och hon har tagit sig ut på andra sidan med en klarsyn och livsinställning alla föräldrar skulle vara mer än stolta över. Hon har verkligen livet framför sina fötter!
  1. Vad skulle du ge för tips till andra mammor som är oroliga för sina barn/ungdomar och som inte känner sig lyssnade på? Vart kan man vända sig m.m.?

Svar; När mitt ex och hans kvinna inte ville släppa in mig i Maggies liv efter övergreppet så ringde jag själv till Bris föräldralinje. Där fick jag stöd i min förtvivlan och goda råd. Ha alltid penna och papper till hands, ofta nämner någon en grupp eller en bra läkare osv. i förbigående men det är du själv som kan kolla upp och ta kontakt efter de behov du/ni har. Ge dig inte! Om ingen lyssnar så säg till igen. Jag lärde mig på en föreläsning, om anmälningsplikt inom mitt eget yrke, att socialtjänsten inte har röntgenglasögon. När de får in en anmälan ser de till vad som mer händer i fallet, om en skola då nöjer sig med att de nu har anmält så kommer det troligen inte leda till något. Alla vi som ser missförhållanden måste anmäla dem VARJE gång de sker, alltså om och om igen om det är så att de sker upprepat! Hur ska socialtjänsten annars veta att det inte är en engångshändelse?

GE ALDRIG UPP!
Ditt barn har bara dig som kämpar för det och det har bara ett liv. Jag ångrar inte allt annat som fått vika dessa år, jag skulle göra det igen om jag var tvungen, jag sörjer i så fall att inte båda föräldrar kan tvingas dela på bördan ekonomiskt på ett mer rättvist sätt.
Vänd er till; BUP, Socialtjänsten, Kyrkan, Jour linjer, Hjälp sidor på Internet, organisationer för ert specifika problem, Barnrättsbyrån (Stockholm), Maskrosbarn, Ersta Vändpunkten (anhöriga till alkoholister), Prostitutionsenheten (Stockholm, Malmö).
Våga tala med någon vän om det, att dela saker gör det lättare att orka.
 

  1. slutligen hur kändes det när Maggie fick möjligheten med att flytta hemifrån? Vad var bäst, jobbigast m.m.?

Svar; Det kändes skönt.
Jo, så var det nog, skönt därför att jag visste att hon ville och behövde men också var mogen till det. Jag visste att hon skulle klara det galant med stöd. För mig blev det lättare att vara mamma igen. För länge sedan var det en som sa till mig att jag inte borde ha det som vi hade det, att jag har rätt att bara vara mamma, inte vårdare, skyddspersonal, planerare, projektsamordnare osv. Nu fick jag äntligen chansen att ha den distansen vilket var nyttigt både för Maggie och mig vid denna tidpunkt. Jag är övertygad om att vi åren innan behövde komma varandra så nära som vi gjorde för att Maggie skulle ha klarat så här bra men det är också viktigt att våga separera när det tiden kommer. Det blev lättare för mig att skilja hennes humör från mitt, om hon var på dåligt humör så drabbade det inte hela min värld, hon kunde ta sitt dåliga humör och gå ner till sig om det inte passade uppe hos oss.

Balansen i att låta Maggie känna  att hon alltid har en plats hos oss hur gammal hon än blir och vart hon än flyttar och att stötta hennes frigörande genom att putta henne lite lagom hårt i rätt riktning. Att inte kunna ge henne allt det materiella jag skulle önska, det jag ser att andra familjer i vår omgivning nu kunnat bygga upp genom åren till sin familj och sin barns framtid. Lycka att kunna vara henne så nära som jag är men ändå sätta gränser mellan mor dotter. Att ha henne så nära att jag mitt i natten kunde gå ner om det behövdes. Att samtidigt ha henne så långt ifrån vår egen ingång att hon kan gå och komma som hon vill utan att vi ser. Det sköna i insikten att även mina sämre sidor gett henne saker, hon vet hur hon inte vill ha det och hon ser till att ordna det som hon vill ha, hon ser till sig själv för att orka, men hjälper de vänner och andra som behöver det.

Vad hon än gör eller inte gör i sitt liv kommer jag alltid ÄLSKA HENNE för den underbara människa hon är bara genom att finnas <3

 DSC_0231


 

 

Börjar se ljuset i tunneln

 

Jag börjar nu se ljuset i den mörka tunneln. Under en längre tid har livet känts ganska mörkt och trist, nästintill inte värt att leva. Jag har fortsatt kämpa och börjar nu se en ljusning som jag hoppas stannar kvar ett tag.

 

I sommar har jag haft min lägenhet i 2 år! Det känns helt ofattbart och jag har klarar det galant, trots att dem på socialtjänsten inte trodde på mig...

 

Jag har hållit mig i från att sälja mig själv och jag blir bättre och bättre på att se till mitt eget bästa.

 

I juni förra året tog jag studenten med bra betyg! jag har sedan dess sökt ca 200 jobb och nu fått gå på några intervjuer, två av jobben har hört av sig och sagt att dem vill ha mig. Bland annat GRÖNA LUND! Jag har alltid velat jobba på Gröna Lund men nu när jag äntligen gått vidare och dem vill ha mig så måste jag tacka nej då jag fått ett annat jobberbjudande som inte är sässongsbasserat (kommer berätta mer i bloggen längre fram).

 

Min hemsida börjar ta mer form och få en snyggare design (enlig mig) ni får gärna skriva och säga vad ni tycker om den nya hemsidan. Den kommer antagligen att ändras litegrann nu och då när jag hittar saker jag vill fixa och min stora Syster har tid att hjälpa till (jag är inte direkt något datorsnille).

 

Jag hoppas att när jag nu får jobb så kan jag köpa en liten bra dator och skaffa internet så att jag kan skriva mer blogg och uppdatera min blogg facebook mer samt lägga upp lite mer bilder åt er här och inte bara på instagram. Något jag även skulle vilja ha är två katter men vi får se hur det går med den saken.

 

Så som ni märker så går det sakta framåt och blir lite bättre i taget.

 

Så fortsätt kämpa ni också trots motgångar!

 

DSC02714

 

 


 

5 snabba frågor

  1. Hur gammal är du? Jag är 21år (Fast känner mig som 16)
  2. Vad är du mest stolt över? Det är en svår fråga att besvara, men jag tror att jag helt enkelt är mest stolt över att jag lever, och att jag överlevt allt.
  3. Finns det något du Saknar i ditt liv? Jag vet inte om det finns något specifikt jag saknar i mitt liv, jag saknar ju jobb, och jag saknar min pappa... men sen vet jag ju inte hur det skulle vara att ha dem två sakerna i mitt liv heller.
  4. Vad har gjort att du känner dig bättre efter allt som hänt? Mina vänner och min mamma samt syster. att dem ställt upp och funnits vid min sida har bettyt oerhört mycket för mig och min återhämtning efter allt.
  5. Vad är det bästa med att bo själv? Det bästa med att bo själv är friheten och ansvaret! att få ta hand om sig själv och bestämma själv när man skall göra saker och ting.

 Pest eller kolera

Om du måste välja vad väljer du?

 Justin Bieber eller Lady gaga? Helst ingen av dem men måste jag välja blir det helt klart Lady Gaga!!!

Behöva hosta en gång i timmen resten av livet eller ställa dig på t-centralen och sjunga "Barbie girl"? Alltså jag hatar verkligen att hosta och det skulle vara en pina att hosta en gång i timmen resten av mitt liv, men att sjunga på T-centralen är inte direkt en höjdare heller... men jag föredrar nog ändå att sjunga "Barbie Girl" på T-Centralen....

 

 


 

Tankarna som aldrig tar slut

 

Jag är en tjej med massor av tankar, tankar som oftast bra snurrar och förvirrar. Har ni nån gång känt den där känslan av ovishet men ändå vet att du vet? Eller att du tror att du vet något som egentligen inte stämmer? En känsla av att man vill sova men att tankarna inte kan försvinna, att tankarna bara fortsätter mala. Man grubblar över dagens händelser och funderar på morgondagens. Man skapar olika scenarios över vad som kan hända om man gör på ett visst sätt. Att man funderar på vart livet är på väg men aldrig kommer fram till något svar?

 

Jag funderar ofta på livets stora gåtor och speciellt när jag egentligen måste sova och är trött. dock kommer det aldrig något svar på tankarna jag har, dem bara fortsätter att snurra som på en spiral, neråt, neråt, neråt så kan dem pågå i en evighet. Den där känslan är tung, för ju mer man vill sova, ju tröttare man är desstumer snurrar tankarna runt, ju svårare får man att sova.

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten, eller vad jag vill få fram med allt prat om tankar och nätter. Mer än att jag ständigt har huvudet fullt, Att jag inte kan stänga av. Allt de som hänt i mitt liv går som en revy framför mina ögon nästan varje natt, jag funderar på vad jag kunde ha gjort annorlunda, hur jag borde ha reagerat m.m. Jag klandrar alltid mig själv för all som hänt både mig och min familj. Jag vet att jag inte ska, men det är svårt.

 

Nu blev texten ännu rörigare och konstig så slutar nu innan allt bara blir till ett stort blurr. Jag tror att det jag vill få fram är att det aldrig är ditt fel om du blir utsatt för brott, eller att de inte är ditt fel om din familj inte kan ta hand om dig. oavsätt vilka tankar du har på nätterna så är du inte ensam. det finns alltid fler som har tankar, kanske inte just på natten, tankarna kan komma lite när dem kännner för det.

 

hoppas texten kanske hjälper någon att inte känns sig ensam i sina tankar, för ibland känner jag mig ensam.

 

Stora kramar till er alla :)


Några Dikter jag skrivit

I Mörkret vill jag leva Skriven av mig Maggie 2008-05-17

Du sitter här bredvid mig. vi ser på varandra. båda förstår att nu är det dax. du vet vad jag menar, det är nu jag ger upp, jag ger upp mitt liv och mitt hopp på kärleken och vänskapen. jag orkar  inte längre bli lämnad kvar helt själv, käna mig oälskad och oönskad så  nu ger jag mitt liv för dem jag älskar så är det som ni sagt. "hoppar jag, så hoppar du?" är det så nu då. jag ställer mig upp tar några set mot räcket som är på bron. lutar mig över för att se avståndet, det borde vara lagom högt för att det ska gå. fast jag vill ha det högre. tar ytligare några steg går sakta sakt ut till en av pelarna som går upp, som liksom är ett av festena på bron. jag tar ett stadigt och fösiktigt gräpp om pelaren. börjar klättra sakta sakta upp för. det blir högre och högre, mörkare och mörkare. lamporna som är så färg glada lyser så starkt i mörkret. du gör inget för att stoppa mig du bara sitter där i mörkret i början av bron med huvudet ner mot asfalten och gråter, men gråten kan inte hjälpa dig nu för snart finns jag inte mer. jag tar steget ut i det tomma. där ute fins ingen åter vändo. nu är jag längst uppe jag står och kollar ner mot vattnet. vänder min blick mot dig och du kollar upp. skriker något som jag inte hör, kommer springande mot pelaren som jag står på när du är under pelaren hör jag dian ord " jag älskar dig, du får inte lämna mig". jag blir tårögd och vill försiktigt ta  mig ner så börjar klätra men så plötsligt så halkar jag tapar fotfästet och faller mot en säker död. vad ska jag göra det blir få tankar inan jag slår uhuvet i bro räcket och blodet skvätter utöver hela din kropp och min stackars blecka kropp fortsätter ner i det kalla vattnet. du faller i hopp på bron med händerna i luften. vad hade du gjort.....

DSC_0078

att  ha avsky till en annan människa är fruktansvärt! men att leva med skammen av att ha blivit våltagen är värre,och då har man rätten att ha avsky till en annan människa.

till mörkret, blodet och tårarna tar jag min flyckt. jag rymmer dit ingen kan se mig, där ingen kan höra mig. detta ställe kallas döden.  där slipper man allt de hemska som finns bland det levande.

jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag gör blir bara fel. allt jag säger ställer bara till det. jag ska sluta tala, ska sluta leva.. ska sluta vara och bara försvinna...

(Dessa tre små dikter är skrivna av mig någon gång runt 2008-02-10, dom är upplagda på en av mina gamla bloggar det där datumet men skrivna på en av mina bildmappar i skolan vid ett tidigare tillfälle... och ingen reagerade på texten.)

DSC_0072


 En Mammas Tankar

(Min Mammas tankar)

7 år i snabb repris…

Redan när denna underbara tjej var 11 år och hennes pappa och jag skildes fanns en oro i mig kring henne. Ett temprament jag inte kunde förstå då. Hon valde att flytta med sin pappa ner till huvudstaden medan hennes stora syster blev kvar hos mig i norr. Under säkert ett år pendlade dessa två tjejer 6 timmar på fredag och lika länge på sändag på buss för att åka till varandra på helgerna. Jag träffade alltså min lilla tjej varannan helg ett kort tag då resor tog den mesta tiden.

Jag märkte ganska snabbt att hon inte mådde bra men vilket barn gör det efter en skilsmässa? Efter något år kom jag efter ner till min och deras pappas hemstad tillsammans  med storasyster. Mina döttrar bodde halvtid hos pappa på olika sätt de själva fick bestämma för en termin i taget.

Efter att tag valde min lilltjej att bara bo hos pappa och storasyster hos mig för att vara varannan helg hos pappa tillsammans och varannan hos mig.

Det blev mer bråk mellan systrarna som tog ställning för och emot oss föräldrar de bodde hos. Det kändes svårt att se hur illa de for av allt omkring dem. Speciellt lill tjejen visade tydligt utåt att saker inte var bra. Jag tyckte jag gjorde vad jag kunde. Stora syster uttryckter ofta en ovilja att åka till pappa men kunde inte sätta ord på varför.

Jag har jobbat med att förlika mig med och förlåta mig själv för hur mina döttrar har haft det och att jag inte kunde göra mer för dem då jag inte förstod hur de hade det, fullt ut.

Jag kan inte ge dem det som missats men jag kan finnas för dem nu på de sätt de själva behöver. De är nu så vuxna att det lättare kan uttrycka sig och förmedla sina behov. Det är en svår tid att bli vuxen i idag.

Många saker hände under tiden min underbara tjej bodde hos sin pappa. Saker som i sig är tunga nog. Det hon har tagit upp på denna sida är bara en av de tyngsta som hände. Händelsen i sig skedde ju här hemma hos mig och jag vet inte hur många gånger jag förbannat mig själv för att jag ”lät” det hända henne! Vad kunde jag ha gjort, sagt…

Efter ett litet tag då hon kommit i kontakt med en samtalskontakt på soc, blev jag kallad på möte med dem och min dotter berättade saker för mig som jag aldrig trodde kunde hända. Kontakten sa att hon inte längre fick välja utan skulle flytta till mig.

För mig var detta en lättnad, jag hade länge kännt att något var fel men hur säger man det som mamma när man inte har något att ta på och de som håller utrednignarna på socialtjänsten nöjer sig med en pappa som säger att allt är bra (på telefon) och ingen frågar min dotter?

Inför rättegången mot killen som förgripit sig på henne fick jag ta vård av barn trotts att hon var 16 år. Vi tillbringade långa månader hemma inför jul och i väntan på rättegång i början av dec. Vi passade på att göra det vi båda älskar, vi pysslade och bakade varje dag. Vi fick tid att åter knyta an till den goda kontakt vi en gång i tiden haft. Jag försökte också hålla både mitt eget och min dotters humör uppe.

Själva tiden i tingsrätten var något av det värsta i mitt liv. Jag fick inte vara inne med min dotter då jag var kallad som vittne. Inte heller hennes pappa fick det. Förhandlingarna var bakom stängda dörrar men hon fick ha sin samtalskontakt med sig. Killen fick ha sina föräldrar där hela tiden. ÄVEN då han själv lämnade salen för att min dotter skulle orka vara där fick hans föräldrar sitta kvar! Efter att jag hade vittnat den andra dagen fick jag komma med in i åhörar rummet där min dotter tog del av förhandlingarna för att slippa möta killen i rättssalen. När allt var över och vi skulle hem var min dotter helt frånvarande och ett tag trodde jag att jag skullle få ringa efter en ambulans. Det gick inte att få kontakt med henne, hon andades och stod upp men fanns inte i sin kropp.

Det var sen eftermiddag och personal och motpart gick hem. Jag, min dotter och en nära vän till henne var kvar. Han stod och höll om henne länge tills hon kom tillbaka efter ca 30 min. Vi talade med henne och lyckades ta bussen hem. Hemma somnade hon i hans knä och sov i flera timmar.

Efter allt detta och den två år länga väntan på rättegång skulle allt vara över.

Men hur kan det vara över när jag har en dotter som mår sämre än innan, som inte orkar med skolan, som har skadebeteenden när hon är ensam hemma…. Hur jag ska jag kunna jobba och låtsas som att inget hänt eller händer?

Både min dotter och jag gick in i väggen.

Det är två år sedan nu och tiden har varit oerhört tung men lärorik och vi har kommit långt fram på ett sätt ingen av oss skulle gjort annars. Vi är båda på väg som starka kvinnor i livet.

Båda mina döttrar är enastående personer med mycket förståelse för andra personer, ödmjukhet, klarsyn, intelligens och väldigt sociala.

Min lilla tjej som skriver här jobbar mycket med sig själv och har kommit så långt att hon genom detta vill hjälpa andra.

Som mamma känner jag att det fanns väldigt lite stöd för henne att få och i princip inget för mig som förälder. Ibland tror man att man är en tokig hönsmamma som överdriver allt.

Det viktigaste jag vill förmedla är att alltid lita på hur det känns och att kämpa med all kraft man har för sina barn! Ingen annan kommer göra det, det är inte alltid någon heller lyssnar på dem för att de just är barn.

Från födsel och framåt behövs vi föräldrar, barnen/ungdomarna tycker inte alltid vi är bekväma men vi är likväl viktiga! // Maggies Mamma

DSC_0061


Jag sålde mig själv 

(Historia ur mitt eget liv)

Jag började sälja min kropp via webbcam hemma hos min pappa när jag var 12år gammal. Alltid när pappa inte var hemma och i smyg, det började med att jag visade magen och kunde få pengar på mobilen för det, det gick vidare till bröst och slutligen hela kroppen.

I stort så handlade det inte om pengarna, även om folk lätt tror det, för mig handlade det om bekräftelse och att få höra snälla ord.

Fick ofta höra hur vacker jag var eller hur snygg/sexig jag var, men blev glad men oftast för stunden och ju längre tid jag hade gjort det ju mer beroände var jag av deras ord.

Jag började göra det i princip varje dag jag kunde och mådde dåligt när jag inte hade tillgång till dator eller webbcam. Jag berättade inte för vänner vad jag höll på med utan jag bara fortsatte i smyg när ingen såg både hos mamma och pappa…

Tillslut slutade killarna/männen att betala men jag fortsatte ändå och om jag vägrade hotade dem mig ofta, dem hotade mig och min familj jag var rädd.

Jag fick en pojkvän när jag var 14år men då var jag redan så fast plus att jag i april när jag var 14 blivit utsatt för ett övergrepp så jag var än mer fast i killarna/männens fasta grepp.

Min pojkvän försökte förstå och stötta mig i att sluta jag höll upp flera perioder men föll ofta tillbaka. När jag var 16år och hade haft en otroligt stökig relation med min dåvarande kille tog jag ett steg längre…

Jag bestämde träff med en av männen, han var i 35års åldern och hade barn…

En kompis som nu visste vad jag höll på med, men inte hur hon skulle stoppa mig följde med som säkerhet det var första gången jag sålde mig på riktigt, han skadade mig genom att han tappade kondomen i mig och sedan stack in två fingrar och grävde ut den.

Min kompis har berättat hur läskig jag såg ut när jag kom ut och vi skulle gå, jag hade tom blick och bara gick som per automatik.

Pengarna jag fåt av mannen 1000kr var inget värda för mig, jag gav bort pengar till höger och vänster…

Den dagen lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det. Jag lovade min kompis som jag än idag är vän med att aldrig göra om det, det löftet höll jag i 3 år sedan föll jag tillbaka förra sommaren.

Jag hade fortsatt visa mig i webbcam till och från men inte irl förens då…

Skapade en sidan och fick massa napp träffade flera män och ljög för mamma och vänner om vart jag var eller varför jag skulle i väg.

Min bästa kompis som följ mig sedan 7:an och även var med första gången började fatta misstanke men visste inte vad som verkade skumt mer än att jag helt plötsligt hade flera tusen att spändera på kläder, presenter och annat.

En natt åkte jag för att träffa en av männen, jag skulle sova över men han var obehaglig, jag fick panik och ljög i hopp en historia efter att vi haft sex så att jag kunde sticka. Jag sprang i princip där ifrån och hade missat sista tunnelbanan, jag hade inga pengar på mobilen men en snäll tunnelbanespärrvakt hjälpte mig att ringa en taxi, jag visste ju inte var jag var…

Tog en taxi till min kompis som mötte mig ute på gatan jag grät, kunde inte sluta gråta och hon höll om mig, väntade ut mig, frågade vad som hänt och jag berättade, hon klippte sönder kontantkortet jag haft till männen och vi slängde det, hon lovade att inte berätta för någon vilket hon inte heller gjorde.

Den natten hjälpte hon mig igenom en av det värsta nätterna i mitt liv.

Jag skulle aldrig önska någon annan att gå igenom det jag har gjort, att sälja sig själv är ett otrolig svek mot sig själv, jag kände mig bara smutsig äcklig och vidrig, mådde illa och kan fortfarande se på mig själv som ”prostituerad” eller ”hora” vilket alla säger att jag inte är jag har bett dem kolla upp orden och sedan sagt vad var det jag sa…

Det är en svår grej att ta sig ur men jag fick kontakt med prostitutionsenheten här i Stockholm och där fick jag min vändning, jag fick en jätte bra samtalskontakt och ett enormt stöd i allt det som varit.

Så om du eller någon du känner är i denna sörja, tveka inte att prata med någon att ta hjälp av en vuxen eller någon myndighet! Även om du lovat att inte göra det.

Det är inte dem som är den onde dom är OFFRET/ du är OFRRET!

Ta hand om dig själv för du är värld bättre, alla sår kanske inte går att laga men du kan ta dig ur det, du kan må bättre och få ett bra liv, våga be om hjälp!

Jag finns här om någon vill prata eller diskutera, på min mejl, gästboken m.m.

Många värme och styrkes kramar Från Maggie <3

DSC_0061