~14 år och våldtagen~

Dagens Tankar

Ågestattack på jobbet

Hej Bloggen

Just nu ligger jag i sängen på jobbet, jag borde sova, borde verkligen sova. Larmet ringer 05.40 i morgon bitti... jag är trött, hela kroppen skriker att jag är trött, men min hjärna vägrar att stänga av. Tankar som snurrar, panik som kommer i vågor så fort jag börjar att slappna av... det känns som att verkligheten börjar komma i kapp mig. Som att jag inte längre orkar hålla fasaden uppe om att allt är okej. Jag vill gråta, skrika och slåss... men inget kommer ut. Min fasad utåt är mitt ända skydd. Det ända jag har som får mig att känna mig riktigt trygg... Vad händer när den rasar? Vad finns där bakom? Ända sedan DBT tog slut har jag byggt upp min fasad för att orka vardagen. Jag har folk runt mig men vågar inte berätta allt som finns och händer innom mig. Vill hålla min lyckliga fasad utåt. Allt är bra, jag har en fantastisk pojkvän, en underbar katt, ett jobb jag trivs på etc... men är inte allt detta ytligt dravel som skyddar mig från att falla. Det känns som att livet har kommit i kapp igen.. hur fortjag än springer. När jag fick reda på att min Gudmor gått bort insåg jag hur sårbar och korkat jävla stark jag är. Kännslorna fick jag putta åt sidan, jag måste jobba! Måste klara av min vardag... Idag börjar det rasa. Det känns i hela kroppen. Den verker, varje muskel är helt slut, huvudet kör på Aoutomatik. Känslomässigt avtrubbad, rädd, ledsen, frustrerad. Vill inte få en panik attack... vill ha någon stans att vända mig. Vill ha någon att prata med men står ensam, försöker laga fasaden igen. Förhoppningsvis lyckas jag samla energi till att laga den när jag åker bort en vecka i morgon. Hoppas bara att ingen ställer för många frågor för då bryter jag i hop! Nu gäller det att överleva. Jag skall sluta skriva, måste försöka sova nu! Jobbar i morgon bitti, och i natt. 

Kramar 


pappa

Hej bloggen 

Igår var jag och hälsade på min pappa. Min underbara pojkvän följde med vilket var oerhört skönt och läskigt. Det är så svårt att veta hur pappa kommer att vara/bete sig så det är krongligt att förbereda sig. Pappa hade en av sina bra gånger, som vanligt var det vissa ord man reagerade på och han skulle skryta med sina leksaker. 6 st bilar, två stycken soft arie gun etc. Det är bara sådan han är. Dock är det sådanna här gånger som gör att jag saknar honom något grymt. Alla dessa gånger då han är en relativt bra pappa.

Det är så svårt att älska och hata någon på samma gång. Det är svårt att tänka bort allt som hänt och svårt att minnas allt. Jag vill lägga det bakom mig men är rädd att det skall hända igen. Försöker ta en gång i taget och se hur det artar sig. Det är egentligen allt jag kan göra utifrån hur situationen ser ut. 

Jag får fortsätta kämpa och fundera på hur jag vill ha det. det blir nog bra tids nog. 

kramar Maggie sea 


Borttappad

Hej bloggen 

Jag ber om ursäkt för min frånvaro men det har behövt vara så ett tag nu. Livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig. Just nu har jag tappat bort mig själv i allt som är. Jag vill så mycket men orkar så lite. Tiden räcker inte riktigt till och jag känner att jag vill isolera mig mer och mer vilket skrämmer mig. Jag litar mindre på folk och känner mig mer ensam än någonsin. Vet inte vad jag vill längre, har försökt att söka hjälp men blir inte tagen på allvar och det finns inte plats för mig. Det är inte länge sedan som jag stod med tabletterna i munnen och funderade på att svälja, det är inte länge sedan jag stod med kniven i handen på en klippavsats och funderade kring om livet var värt något. 

jag vill inte dö men jag vill inte heller leva. det är otroligt svårt när man inte vill varken eller. När livet känns svart och vitt. Jag försöker att balansera det och gå i mitten men det är svårt. Jag försöker att andas, förklara mig och sträcka ut en hand till den proffisionella världen men när detta inte funkar så lider jag hellre i det tysta. När jag sitter i en bil, åker en buss, sitter på tunnelbanan så stirrar jag ut genom fönstret och tänker på hur det skulle vara att kracha. Vad som skulle hända i kroppen, vad skulle mitt huvud tänka och hur skulle det kännas? tankarna går i ett och jag blir nästan rädd för mig själv men jag vet inte vart jag skall vända mig. jag har i alla fall inte haft några störra panikattacker eller utbrott sedan eurovission var så det känns skönt. ett tag vart jag riktigt rädd för vart jag var på väg. 

min lägenhet är kaous och jag funderar på att försöka ta tag i detta i morgon om jag orkar och när jag väl vaknar. känns som att jag skulle behöva sova i en vecka i sträck. Att hela tiden kämpa för att klara vardagen gör mig svag. energin finns inte, kraften finns inte. allt annat är satt på paus. Livet runt om kring får lov att stå stilla tills allt lugnar ner sig. Sedan om det tar 1, 5 eller 10 år det är en annan femma. hur länge jag orkar kämpa emot är också en sak som framtiden får avgöra. just nu försöker jag bara att klara av natten. I morgon skall jag ringa vårdcentralen för att boka tid till vaccination, kanske även skall försöka ringa till psyk och försöka få träffa någon... 

vi får se när jag börjar att blogga normalt igen, försöker att få ordning på tillvaron just nu. kramar från mig 


Sorry för uppehåll

Hej bloggen 

Nu var det ett otroligt långt upphåll här på bloggen. Jag var tvungen att prioritera mig själv nu i maj då jag skriver A-uppsats och har fått arbete som timvikarie så just nu är det mycket runt om. Där av har bloggen fått hamna i skym undan. Jag vill be om ursäkt för detta och säga att det kommer vara så här tills det börjar lugna ner sig lite runt om kring. Livet är inte alltid som man vill och i bland får man tänka om kring sina tankar och ideer. Vissionerna blir inte alltid så som man tänkt sig. 

Nu vet ni lite och att jag lever i alla fall så hörs vi fram över. 

Kramar 
Magdalena Green 


Hur förhåller jag mig till en bekant

Hej bloggen

Denna dag har verkligen bara sprungit i väg. Mycket har nog att göra med att jag sovit en stund på dagen. Jag har valt att avsluta min praktik eftersom jag inte orkar med psykiskt. Detta är inte vad dagens inlägg skall handla om utan vi skall prata om hur man kan förhålla sig till bekanta.

Relationen till en bekant

Ni som inte läst tisdagens inlägg bör göra det innan detta då de knyter samman till varandra. I tisdags pratade vi om bekanta och vilka som kan räknas till bekanta. Det jag glömde nämna är att jag även räkna vissa personer som arbetar inom den professionella värden till bekanta. Typ som psykologer, socikontakter etc.

Nära eller långt bort?

Det som kan vara svårbedömt är nog hur vida man skall ha en bekant nära eller långt bort från en själv. Allting är givetvis individuellt och det beror mycket på vem den bekanta är. Ifall den bekanta är en kompis förälder så kan det bli en nära relation då den personen kanske vet mycket om ditt liv även om du inte räknar föräldern som en vän. En individ inom de professionella kanske du väljer att ha längre bort då du inte vill ge den ett hål in i hela ditt liv.

Allt detta gör en relation till en bekant ganska så komplex och det blir så just därför att det är så individuellt beroende av vem du är som människa och vem den bekanta är. Det är bara du själv som väljer hur nära en annan människa får komma dig och det gäller att fundera kring vad man själv vill.

Avslutningsvis

Dagens inlägg blir kort då jag är trött och slut både psykiskt och psykiskt. Jag kan knappt ha tankarna på ett ställe och behöver slappna av lite innan de är dags att sova. Tänk på att ta hand om dig själv. Oavsett vilken typ av relation du har till en annan människa så är du viktig i ditt liv!

Kramar
Maggie Sea


Vad räknas till bekanta

Hej bloggen

Ny vecka, nya möjligheter att försöka överleva. Jag kämpar på precis som jag alltid gör. Idag hade jag min första hela dag på min nya praktik. Det känns i både fötter och rygg att jag är otränad… Det kommer nog ta ex antal dagar att komma in i allt nytt men det är bara att göra mitt bästa. I helgen som kommer får jag i alla fall träffa min älskling N igen.

Dagens inlägg skall handla om relationer i form av bekantskap. Vad är en bekant och vilka räknas egentligen till den kategorin?

Vad betyder ordet bekant?

”be,kant adj.; ofta substantiverat t.ex. en (gammal) b. person som man känner sedan länge; vänner och bekanta” http://www2.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_13_pa_natet/ordlista [2017-04-25 ] sökord: Bekant

be,kanta v. -de * b. sig (med) göra bekantskap med” http://www2.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_13_pa_natet/ordlista [2017-04-25 ] sökord: Bekanta

Synonymer till ordet bekant

”adj. välkänd, känd, välbekant, veterlig; förtrogen, underkunnig
subst. vän, umgängesvän, bekanting, bekantskap” www.synonymer.se [2017-04-25] sökord: Bekanta

Om jag nu skall tolka detta så är min slutsats att en bekant är någon man känner sedan läge. Ofta i koppling till vänner och bekanta. En bekant kan vara en kompis, kompis eller dylikt.

Vad är en bekant

Nu när vi rätt ut vad själva ordet bekant står för i svenska akademins ordlista så kanske det blir lättare att diskutera vad en bekant egentligen är. Har man verkligen en relation med en bekant?

En bekant kan vara så många saker på en gång. Det kan vara någon du känner till men som du inte har en regelbunden kontakt med. Det kan vara din bästa kompis mamma eller dylikt. Du kan ha bekanta både privat men även via ditt arbete. Exempelvis; du arbetar inom en organisation som hjälper barn med olika problem, genom åren skaffar du dig bekantskaper inom socialtjänsten, fritidsgårdarna samt skolorna i området för att på så sätt ha någon att kontakta då du kanske behöver lite hjälp.

Kortfattat så är en bekant någon du vet om men inte nödvändigtvis står så nära.

Vilka räknas som bekanta nu då?

Jag har skrivit det några gånger här ovanför men för det igen för att vara tydlig. Till bekanta räknas de som inte är dina närmaste vänner eller som du kanske inte regelbundet har kontakt med. Bekantskap är någon du känner till, som du vet existerar och som du på ett eller annat sätt har en relation till. Så som din brors kompis, din kompis bros eller din skolvaktmästare.

Avslutningsvis

Vill jag säga att bekantskap med en annan individ kan behövas på olika sätt. Genom bekantskaper kan vi lära oss saker, få olika utbyten i form av den relation som jag har med en specifik bekant. Så ta vara på alla olika typer av relationer som du har. Varje relation är viktig på sitt sätt, sedan kan du välja hur nära du vill ha någon.

Kramar
Maggie Sea 


Prio mig – att tillåta sig

Hej bloggen

Med tanke på torsdagens sammanbrott tänkte jag att dagens prio mig inlägg skall handla om att tillåta sig själv olika saker. Att tillåta sig själv att bryta ihop, göra misstag eller dylikt. Detta är något jag har otroligt svårt med. Jag vill ständigt vara stark och klara allt men måste det vara så? Låt oss här under utforska vad som hände i torsdags och om jag kunde ändra något genom att i stället ha tillåtit mig att vara svag för en stund.

Torsdagskvällen

Efter mitt kvällsinlägg här så eskalerade min ångest till en nästan ohanterbar nivå. Jag beslutade mig för att ringa till psyk akuten för att få råd och stöd (hoppades på att få åka dit). Samtalet ledde till att jag kunde klara mig själv och dagen efter höra av mig till den mottagning som jag tillhör. Paniken växte mer och mer när kvinnan jag talade med inte förstod allvaret i hur jag kände och mådde. Talade gång på gång om att jag inte visste hur jag skulle stå emot impulserna av att skada mig själv. Hon frågade om jag planerat att ta mitt liv. Mitt svar blev vagt och tillslut sa jag att jag funderade på det, talade om hur jag stod på en klippa och hade två val, antingen hoppa mot döden eller så vända mig om och skära mig. Hennes svar var att jag skulle försöka ta en lugn kväll och gå å lägga mig.

Efter vårt samtal växte min ångest och panik. För första gången i mitt liv vågade jag sträcka ut en hand för hjälp innan det han gå för långt. Jag vågade vända mig till sjukvården som skall finnas vid svåra situationer men i stället fick jag dörren stängd i ansiktet på mig. Jag kände mig jobbig, i vägen och besvärlig. Fånig och illa till mods. Efter samtalet försökte jag samla mig men i stället eskalerade det. Jag fick åter igen en panikattack dunkade huvudet mot skåpluckorna i köket, fyllde ett glas med vatten, velade mellan tabletter eller kniv och svalde tillslut sex stycken lergigan för att bli lugn. Tog fram en kniv, vässade den och drog den sedan mot min handled.

BayMax sprang i panik runt mina ben och jag insåg vad jag höll på med, släppte kniven fick panik igen och slog huvudet mot min köksfläkt. Jag orkade inte mer. Hällde ut alla mina lergigan i min hand räknade dem omsorgsfullt 25 st. ”tar jag dem och alla propavan och sertralin jag har hemma så slipper jag nog allt detta” vet jag att jag tänkte medan jag gapade stort och tog in alla tabletter i munnen.

Jag vet inte hur länge jag stod där med alla 25 lergiganen i munnen, antagligen bara några sekunder, men ändå så pass länge att jag började känna deras äckliga smak i munnen när de började reagera med mittsaliv. Panik igen, tar hushållspapper och spottar ut alla tabletterna, slänger dem i soporna och bryter ihop. Jag vill inte leva, men jag vill inte dö. Lyfter upp BayMax och går till soffan, tar min mobil och skriver ett pm till mamma på fb, ber henne komma ner och frågar om vi kan åka till psykakuten. Det går knappt en sekund innan hon ringer upp. Jag förklarar läget och hon kommer ner.

Sedan spenderade vi natten ihop och jag förklarade hur jag kände och att jag kontaktat dem på psykakuten. Hon blir arg då jag berättar om deras bemötande.

Kunde detta ha skett på ett bättre sätt?

Kanske kunde jag ha hanterat situationen bättre om jag tillåtit mig själv att vara ledsen, att få vara svag och känna mig hjälplös. Genom att sänka kraven på mig själv så blir det lättare att hantera alla känslosvängningar. När jag sänker kraven på mig själv och när jag tillåter mig själv att få vara ledsen så väljer jag också att prioritera mig själv hur situationen än ser ut.

Genom att skriv av mig här, försökt distrahera mig själv och genom att ringa till psykakuten så valde jag också att prioritera mig själv men det är inte alltid det räcker hela vägen.

Så något som jag lärde mig av denna situation är att jag måste börja ta mina signaler på allvar. Våga lite på när min kropp säger att något är fel och att söka hjälp i tid innan det går för långt. Därför har jag typ bestämt mig för att ringa till den mottagning som jag tillhör på måndag (i morgon) och be om en tid hos en läkare. Något står helt klart inte rätt till om jag var så nära att inte vilja leva längre.

Avslutningsvis

Det är lite bättre nu och jag kommer att fortsätta kämpa. Det gäller att lära känna sig själv och sin egen kropps signaler. Ta vara på varandra och dig själv. Våga ha tillit till att du vet vad du behöver. Våra kroppar är bra på det sätter. De säger till när något inte står helt rätt till.

Kramar
Maggie Sea


Energitjuvar – inställt

Hej bloggen

Dagens inlägg skall egentligen handla om energitjuvar och vara inom temat vänner men med tanke på hur jag mår just nu så ställer jag in det inlägget. Känner att det finns andra saker jag vill skriva om som känns viktigare ur hälsosynpunkt. Hoppas ni kan ha överseendet med detta och vill du just läsa om energitjuvar så sök på det tidigare inlägget på ämnet. Nu till dagens inlägg…

Försöka hålla ihop

Hittills under våren har jag gjort allt för att försöka hålla muren uppe. Jag har försökt hålla mig hel, göra mitt bästa och fortsätta kämpa. Varje dag har varit en kamp med att försöka hålla huvudet över vattenytan att inte falla tillbaka till att skada mig själv. Tankarna om att skära mig har blivit starkare och mer påtagliga för varje dag. Jag är sjukt självkritisk. Försöker bevisa för andra att jag klarar mig och gråter sedan i tysthet när ingen ser.

Så fort muren jag byggt upp börjar få en spricka så gör jag allt för att laga den innan någon skall upptäcka. Jag vill ju vara den där duktiga tjejen som klarar av allt. Att ha samhällets och livets alla bollar i luften samtidigt för att visa mina framfötter så att jag kommer någonstans.

För mycket

Att försöka klara allting funkar bara till en viss del innan det kraschar. Om inte arbetsbördan lättar tids nog så går det inte längre och jag tror att jag kommit fram till den punkten nu. Min bristningsgräns är nådd nu. Det känns som att jag står på en klippavsats och fortsätter jag rak fram så hoppar jag för att avsluta allt, och om jag vänder mig om så skadar jag mig själv på annat sätt för att orka ta mig vidare.

Jag känner mig så fånig. Jag borde klara detta, det är ju bara en praktik mellan 08-15 mån till fredag, samt söka 20 arbeten på en månad, skriva en A-uppsats, redovisa inkomster för soc, lämna in en ansökan om bistånd till soc, redovisa arbeten jag sökt till AF, samt redovisa praktiken, skicka in en försäkran varje månad till FK för att få aktivitetsstöd, ta hand om lägenheten, mig och katten etc… detta borde jag ju klara! Varför klarar jag inte detta. Jag har precis tagit körkort, jag borde vara glad, peppad att lyckas och att lyckas skaffa ett arbete… i stället bryter jag ihop i tårar och verkligen fulgråter.

Jag står kvar längst ut på denna klippavsats och velar… ska jag ringa psyk akuten eller försöka limma ihop allt en gång till och se hur långt det håller? Hur länge går det innan jag verkligen tippar över och skadar mig innan jag hinner säga nej till mig själv? Funderar verkligen på att kniven är ett lämpligt alternativ. Vill inte hamna där! Har kommit så långt.

Avslutningsvis

Jag är rädd att söka hjälp då jag alltid blir avfärdad som för vältalig och duktig. Kanske söker jag hjälp fast jag inte behöver och kanske tar jag en plats som någon annan skulle behöva bättre. Just nu har jag verkligen tappat tilltron till mig själv. Tårarna rinner, snoret rinner och tankarna snurrar i 180… funderar på att ringa till akut telefonnumret för psyk och rådfråga. Men vad ska man säga? ”hej, jag vet inte om jag bara vill skära mig, ta mitt liv eller försöka hålla ihop ett tag till”. Lösningen kommer nog. Nu ska jag sluta skriva. Har försökt detta nu och det hjälper inte. Känns bara mer skrämmande. Så skall snyta mig, ta en cigg och googla runt lite på telefonnummer.

Kramar
Maggie Sea


Att skilja diamanter från sandkorn

Hej bloggen!

Tisdag och jag har gjort mitt teoriprov inför att ta körkortet. Jag fick 59 av 65 rätt, så blev godkänd, nu är det bara förarprovet kvar i morgon. Oron finns kvar och jag försöker att bara ta det som det kommer. Så en sak i taget!

Nu har vi tag i dagens inlägg här i stället för att prata om körkortet. Veckans tema är vänner och dagens inlägg handlar om att skilja diamanterna från sandkornen.

Hur menar jag?

Alla har vi olika nära vänner, vänner som helt enkelt betyder olika saker för oss. Vissa är lämpligare att ha närmare än andra. Det är här uttrycket sandkorn och diamanter kommer in. Det jag menar är att sandkornen är de man är vän med, som man umgås med på ett visst plan medan diamanterna mer än de riktigt nära vännerna som betyder otroligt mycket för än. Diamanterna är de vänner som du vet alltid ställer upp oavsett vad det gäller.

Vi människor är beroende av att sortera olika individer i fack och detta är bara ännu ett kategoriseringsverktyg för detta. Många kan anse att det är dumt att kategorisera andra vilket även jag många gånger håller med om men ändå inte. Sedan jag började läsa socialt arbete och litteraturvetenskap på högskola så har jag ändrat min uppfattning en del. Kategoriseringar kan hjälpa oss att förstå, orka med och ha koll på läget. Sedan behöver det inte gå till överdrift bara därför. Lagom är alltid bäst, vilket är ett bra riktmärke.

Mina diamanter

Jag har några få diamanter i mitt liv bland annat min mamma och min katt. Mina diamanter är dem som jag kan anförtro det mest innersta tankarna till. Jag vet att jag kan vända mig till dem både i bra och dåliga stunder av livet. De får mig att må bra. L har länge varit en av dessa diamanter. S ifrån min födelseort är en av mina äldsta och närmaste diamanter trots att vi inte ses ofta. Min älskade pojkvän klättrar ständigt på denna skala.

När det gäller partners så blir det aningen svårare då det mer handlar om min tillit till att de står kvar och vill ha mig efter att de får veta allt om mig. Jag är ständigt rädd för att folk skall backa när det får veta vad jag gjort för val i livet.

Därför är mina diamanter personer som älskar mig villkorslöst och trots mina brister och svagheter fortsätter att stå vid min sida. De vet att jag ibland, precis som alla andra, kommer att göra fel kliv. Diamanter är dem som betyder guld i ens liv, som ger energi och som får dig att må bra. Diamantvänner är viktigt att ha i sitt liv för att inte känns sig så ensam. Vilka är då dessa sandkorn?

Mina sandkorn

Är nödvändigtvis inte sämre än diamanterna eller mindre värda. Skillnaden är mer att jag kanske inte berättar allt för dem. Här placerar jag även de som tar mycket mer energi än vad de ger. Dessa vänner är kanske de jag umgås mer sporadiskt med. Som genom åren haft olika typer av betydelse och som kanske visat att de bara finns där när det passar dem.

Varför skilja dessa åt?

Varför är det viktigt att skilja sandkornen från diamanterna? För mig handlar det om att veta hur olika relationer till mina vänner ser ut och fungerar. Jag vill veta vilka som finns där för att veta vilka jag skall lägga mer energi på. Eller det blir nästan fel. Det handlar om att ha en ömsesidig relation och vänskapsrelationen till sandkornen måste inte nödvändigtvis vara ömsesidig. Det går att ha vänner som bara tar och tar men det är viktigt att vara medveten om det. Detta skall jag skriva mer om på torsdag.

Avslutningsvis

Vill jag säga att vänskap är unikt för varje individ. Det är bara du själv som vet vad du behöver i en relation. Du är viktig i ditt liv och måste därför endast ta hänsyn till dig själv. Hur du väljer att se på dina egna relationer är ditt val. Detta är bara ett sätt som jag gillar.

Kramar
Maggie Sea


Oro, Ångest, stress

Hej bloggen 

oro, ångest, stress och ont i magen står på schemat i dag. Mycket handlar nog om att jag har mitt teoriprov i morgon. Det börjar dra ihop sig till att göra upkörningen och allt sådant. Slutet på denna resa börjar närma sig med stormsteg.

 DSC_0080

Givetvis kan de gå som de går i morgon och på onsdag, vilket jag är inställd på. Lite stress och oro sägs vara bra men just nu känns det nästan helt outhärdligt.  En stor del av oron är nog även pga av att jag måste åka till västerås för att göra teoriprovet. Jag hittar inte där, vet inte vart jag ska! Tur nog skall mamma med vilket lugnar en liten del, dock har jag ändå ont i magen. 

Stäckte även en muskel i dag tror jag, om det inte var en ångestattack. symtomen är så pass lika att det i vissa fall är otroligt svårt att veta skillnaden... De högg till under bröstet och jag fick svårt att andas. Med panik i rösten bad jag mamma om värktabletter och vatten. Jag försökte fortsätta med teoriprovet men fick tillslut ge upp och gå och lägga mig på sängen en stund för att andas ut. Nu har smärtan nästan försvunnit och där av funderar jag på om det är ångest och inte en sträckning. Om det är ångest vore det inte speciellt svårt att förstå med tanke på att teoriprovet och uppkörningen närmar sig. 

Ringar

Det är sådanna här gånger jag slår så hårt på mig själv pga av min osäkerhet och min oro. Därför känner jag mig så arg på mig själv. Jag vill vara starkare. vill våga mer. 

För att sova gott i kväll kände jag att det var nödvändigt att skriva av mig här. Det är så skönt att få skriva av sig sina tankar och känslor. Jag vill även passa på att varna inför morgondagens inlägg. Det kan hända att det inte kommer upp just i morgon och det lär komma upp sent. Teoriprovet börjar klockan 15.00 i västerås och vi är inte tillbaka här förens 18.50 och måste packa etc. innan jag kan skriva mitt inlägg. sedan beror det nog mycket på hur provet går oxå. 

aja, nu skall jag se till p göra mig klar för sängen. Dags att ta kvällcigg, borsta tänderna och ligga en stund på spikmattan. har en körlektion klockan 8.00... 

Myspys

Kramar
Maggie Sea


Skriv ett inlägg

Här kan du skriva en hälsning, en tanke, en fråga eller något annat du har lust med :)

Jag läser och svarar så fort jag kan <3

 
 
 
:) ;) :D :( :O :P :| :S     

 

Jag förbehåller sig rätten att utan förvarning ta bort inlägg som kan anses som olämpliga.

Ge gärna lite feedback

Är den nya utformningen bra?




Bloggkalender

«juli 2017»
tiontofr
0102
03040506070809
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31

Arkiv
2017
  •    Juli
  •    Juni
  •    Maj
  •    April
  •    Mars
  •    Februari
  •    Januari
  • 2016
    2015
    2014
    2013

     

    Besökare idag: 1
    Denna månad: 134
    Totalt: 8556

    Gästboken

    Här kan du skriva en hälsning, en tanke, en fråga eller något annat du har lust med :)

    Jag läser och svarar så fort jag kan <3

     
     
     
    :) ;) :D :( :O :P :| :S 
     

    Jag förbehåller sig rätten att utan förvarning ta bort inlägg som kan anses som olämpliga.